I måndags fick mitt älskade mirakel, min bästa vän och följslagare, min häst Lyckelds Albin somna in. Det var ganska okej väder och han fick somna i kretsen av några av de människor som stått honom närmast. Har aldrig gråtit så mycket  som sedan han fick sin diagnos ringbandsförträngning i januari, vägen blev lång med några ljusglimtar under resans gång men i slutändan fick vi se oss besegrade av skadan då ett bus i hagen gjorde honom ordentligt halt. Så för exakt en vecka sedan tog jag det tunga beslutet att låta honom somna in. I söndags kväll tog jag, syster och en av mina närmaste vänner farväl genom att ta en massa fina kort på honom och pysslade om honom ordentligt.

Albin har gett mig så otroligt mycket genom de tre år jag fick ha honom i mitt liv, han var i sanning ett mirakel. Arbetsvillig och ville vara alla tillags, inget väder var för dåligt att träna i, mys och morötter var något han också älskade. Och han luktade extra gott bakom sitt vänstra öra:) Saknaden är oändlig och sorgen stor...livet har tappat en av de stora ljusen jag följt.

Vila i frid min älskade ängel, mitt mirakel, mitt hjärta!