I måndags fick mitt älskade mirakel, min bästa vän och följslagare, min häst Lyckelds Albin somna in. Det var ganska okej väder och han fick somna i kretsen av några av de människor som stått honom närmast. Har aldrig gråtit så mycket  som sedan han fick sin diagnos ringbandsförträngning i januari, vägen blev lång med några ljusglimtar under resans gång men i slutändan fick vi se oss besegrade av skadan då ett bus i hagen gjorde honom ordentligt halt. Så för exakt en vecka sedan tog jag det tunga beslutet att låta honom somna in. I söndags kväll tog jag, syster och en av mina närmaste vänner farväl genom att ta en massa fina kort på honom och pysslade om honom ordentligt.

Albin har gett mig så otroligt mycket genom de tre år jag fick ha honom i mitt liv, han var i sanning ett mirakel. Arbetsvillig och ville vara alla tillags, inget väder var för dåligt att träna i, mys och morötter var något han också älskade. Och han luktade extra gott bakom sitt vänstra öra:) Saknaden är oändlig och sorgen stor...livet har tappat en av de stora ljusen jag följt.

Vila i frid min älskade ängel, mitt mirakel, mitt hjärta!

En stunds frånvaro...ett signum för mig när det gäller bloggandet. Men jag är ganska styrd av mina känslor och bloggar inte bara för att få högre statistik eller som safr bara för "att". Det blir att skriva när jag känner ett behov eller inspiration, eller när jag verkligen behöver få utlopp för mina känslor i ett stort brett forum, utan att för den skull berätta precis ALLT. Vem som helst kan ju läsa detta och det har man i bakhuvudet.

Åter till verkligheten så skulle jag göra en recension på Nikki Sixx bok; This is gonna hurt, men efter allt pluggande inför ett prov som kommer i juni, så föll inspirationen bort på den punkten. Det är så mycket med min häst just nu att jag vill bara försvinna. Han har drabbats av en kronisk skada som vi har behandlat i två omgångar, satte i gång honom för sju veckor sedan, och så förra veckan när det gått sex veckor sedan sista behandlingen så busade han med kompisar i hagen och blev då halt igen. Och det ser ut som att jag kommer låta honom somna in i sommar. Jag gråter varje dag över detta, känns så obeskrivligt jobbigt. Han är ju mitt hjärta på fyra ben...men vem är jag att spela med hans liv bara för att jag vill att han ska leva. Jag måste se till hans bästa..men det river ju själ och hjärta ut mig!

(fotot taget av Emma Karlsson)